Det blir så konstigt när lycka och sorg tar lika stor plats. När både lycka och sorg vill fram samtidigt. När både lycka och sorg är det som för tillfället spelar någon roll.
Hur kan det vara möjligt att vara så lycklig för någon annans skull, men samtidigt falla sönder inombords? Att längta, vänta och hoppas på något som kanske aldrig kommer ske...
Det är underligt hur psyket fungerar, hur man prioriterar sina känslor. Det är märkligt hur man kan bortse från känslor som skriker så högt. Hur man kan slå dövörat till när ens eget inre pockar och påkallar ens uppmärksamhet.
Människan. Hon är tåligare än vad hon tror.
No comments:
Post a Comment