End of the road

Vilket bakslag jag fick hos öronläkaren. han slog hål på exakt alla spekulationer. Det är inte snack om nå kristaller här inte. Balansorganet ser ut och fungerar precis som det ska. Somliga kanske skulle se detta som en bra sak, men inte jag. Hade det varit kristaller så hade jag vetat vad som var fel och jag hade vetat att det hade gått över.
NU är jag tillbaka på ruta 1 igen. jag har ont och mår piss, men ingen vet varför. Var uppe hos läkaren på Arlanda i torsdags för jag hoppades på remiss till en MR, men nej. Han vill ge det lite tid. "Du har ju inte haft ont i huvudet så länge, så jag vill ge det lite tid. Kom tillbaka om 2-3 veckor så ska vi kolla igen" Under tiden fick jag tips att åtgärda alla småfel som kan påverka huvudvärken negativt.
Jag ville gråta. 2.3 veckor?! Är min smärta så ointressant? Jag har inget liv längre. All energi går år till att hålla mig glad och upprätt på jobbet, såfort jag kommer hem så är det som om jag stänger av. Jag vill inte leva såhär. Jag kan inte. Jag är så trött på att gråta varje dag. Jag är inte mig själv, och jag saknar mig. Jag vill bara leva igen. Jag vill sluta äta smärtstillande dagarna ut. Jag vill sluta ligga vaken hela nätterna för att det gör ont.

Idag ska jag ta mig till en optiker för att kolla linserna. Det var 6 år sedan (!) jag kollade sist så det påverkar garanterat huvudet negativt. Tandläkare ska bokas för att leta infektioner i tänder och käke. Det känns som om jag är någon slags försökskanin. Jag vill bara få hjälp nu.

Veckan som väntar

I morgon står ett kökspass på schemat. En kock är på semester och någon måste hoppa in och täcka upp. Dessvärre har vi inga reservkockar så det faller på mig. Ska även till sky clinic och hoppas få remiss till neurologen. Senare i veckan ska jag besöka en öronspecialist i Väsby och jag väntar på att få kallelsen till tandläkaren. Allt på en gång. Allt påverkas av varandra. Örat fuckar upp huvudet, och tandvärken påverkar ännu mer. Muskelinflammationen påverkar nacken och även det påverkar huvudvärken. 

Pust. Förhoppningsvis slipper jag göra ryggmärgsprovet. Det bävar jag faktiskt för då alla säger att det gör så ont. Jag är beredd på att det kanske kan bli nödvändigt, men jag vill helst inte. 

Mest av allt vill jag bara höra att ingenting är fel på mig. Jag vill bara veta att inget av detta är något farligt. 

Jag vill kunna slappna av igen. 

Helt utan kontakt

Jag är en dålig vän. Jag vet det. Jag hör inte av mig till någon. Jag orkar inte. Jag kan inte ljuga utan jag orkar verkligen inte prata med någon eller vara vänlig mot någon. Jag har fortfarande yrsel, huvudvärk och mår illa. Som om inte det var nog så har jag nu plussat på lock i öronen som gör ont  och antagligen ögoninflammation. För att inte glömma muskelinflammationen. 

Aldrig är det nog. Aldrig får jag må bra. Varje dag har jag ont. Varje dag lider jag. Varje dag gråter jag mig till sömns. Stackars Kim som måste stå ut med detta. Det är nog det värsta, att det måste påverka honom så mycket. I över en månad har detta pågått och det känns som om det inte finns något slut. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag är så trött på att vara rädd och sjuk. Jag mår piss, och jag är ledsen för det. Jag återkommer när jag orkar leva igen.