Ny blogg

Då jag helt har ändrat riktning i mitt liv så kommer jag ha en ny blogg med det viktigaste som sker i mitt liv just nu - IVF och kampen om att få barn.
http://thereseevaophira.blogspot.se/

Kommer säkerligrn uppdatera denna också då och då, om huset och om flytten. träning... jobb Sånt där annat oviktigt.
Kika gärna in i nya bloggen och lämna en kommentar så jag vet att du hittat mig :)

Sprutor och skräck

Nja, skräck var kanske att ta i. Har startat min hormonbehandling nu inför vårat ivf - försök.  Enligt läkaren kunde man "må lite illa"... det var årets underdrift kan jag säga. Jag mår så illa hela tiden att det känns som jag ska kräkas varje gång jag rör mig. Är helt yr i huvudet samt svag i kroppen. Inte riktigt toppen... men det är ju för en god sak. 
Är inne på dag 4 nu med injektioner och känner mig lite säkrare. Första sprutan jag skulle ta på mig själv var så sjukt obehaglig. Jag skakade och tvekade i flera minuter innan jag gjorde det.

Nu är det 2 dagar kvar med menopur - sprutorna samt att jag dessutom ska plussa på ännu en spruta dessa 2 dagar sen på onsdag är det läkarbesök och ultraljud av äggstockarna som gäller.
Sprutorna jag tar är för att framkalla en konstgjort ägglossning så det ska finnas ägg att plocka ut när det väl är dags.
Så på onsdag får jag reda på om det är dags för utplock snart.  Så spännande!

En stund utav total förvirring.

Sitter och läser igenom mina informationsblad jag fått ifrån kliniken. IVF-behandling steg för steg... förvirringen växer och jag undrar om jag klarar detta. Spruta på spruta på spruta.
När jag backar ett steg och tänker på den stora bilden så är det självklart att jag klarar detta. Det är för ett gott syfte och jag bara längtar tills vi får sätta igång.. men går jag in i stunden när jag läser namnen på alla hormonbehandlingar som jag inte ens kan uttala känns det lite...överväldigande. Det är så mycket jag måste tänka på. Så mycket jag måste klara av. Om det inte lyckas? Är det mitt fel? Kunde jag gjort nått annorlunda?

Mina sprutor ligger på apoteket och väntar och jag drar mig för att hämta hem dom. Det är skrämmande att detta är på riktigt.
Missuppfatta mig inte, jag kan inte längta mer efter en liten egen mirakelbebis. Det är bara naturligt för mig att vara skeptisk när det kommer till mig själv.
Det är så många känslor nu som rör sig i huvudet så jag vet knappt vad jag heter längre...