Ett halvår senare... and i´m back,

Satt och slösurfade på nätet. Väntade på ett sms av sambon med sitt schema så jag kan boka in en tid för att fixa nya pass och hamnade på min gamla blogg. Senaste inlägget var 19e juni... herregud 19e juni... det var innan sommaren. 

Läste igenom mina inlägg lite snabbt för att inse att min dröm om viktnedgång och att bli frisk inte kommit ens lite närmare sitt slutmål. 

Har mer sannolikt gått upp i vikt. Huvudvärken och nervskadan har fått mig att fly gymmet hela 2014. Skulle nog kunna räkna alla SATS-besök på ena handen. Allt pga rädsla.

Jag har bestämt mig för att försöka igen, och förhoppningsvis hålla fast vid det denna gång. Nej, detta är inget halvdant nyårslöfte, utan mer ett löfte till mig själv att ta tag i dessa saker jag sagt så länge att jag ska göra. Detta har ingenting med ett årsskift att göra utan jag har mina egna orsaker som jag inte behöver dra upp här just nu. 

2015 ska förhoppningsvis bli ett lättare år. Mina egna kamper som jag brottas med just nu kanske, kanske kan få ett slut, 

Jag saknar detta lite. Min egen terapi, Att bara skriva allt det där som Kim aldrig orkar lyssna på. Allt som jag egentligen inte vill gnälla om men som måste få ett utlopp. 

Kanske kan bloggen åter igen bli en del utav mig 2015. Det har ju funnits där så många år redan. 

Avbrott pga sjukdom

Ja det kunde man ju ge sig fan på. Att jag skulle gå och bli sjuk såhär 2 veckor in i dieten.
Då det inte är ultimat att fasta när man är sjuk så fick det bli ett avbrott denna vecka. Inte heller har det blivit någon träning.
På måndag sätter jag igång igen, och då ska även gymväskan packas för första gången på ca 7 månader. Kommer kännas tungt att sätta igång igen. Känns tungt som det är nu i alla fall. Alla kilon jag tappade förra sommaren är tillbaka och jag har ingen lust att starta om. Men men lite självövertalning så kommer det nog igång igen...

Midsommar vankas i helgen och jag jobbar... som vanligt. senaste 7 helgerna har jag jobbat 6. ..Inte så konstigt att jag blir sjuk.

I will rise...

Ja... jag har haft NOLL energi till att blogga. Jag har fortfarande problem med min hälsa. Huvudvärken släpper aldrig, den har nästan blivit en del utav mig. I morgon har jag äntligen fått tid hos neurologen på Sophiahemmet. Förhoppningsvis kommer vi fram till en lösning.

Nytt i mitt liv: Idag satte jag och min man igång med 5:2-dieten. Han ville verkligen testa denna diet och som den stöttande och perfekta frugan jag är ställer jag upp. Så idag startade vi med en fastedag... märker redan efter bara en dag hur bra mitt jävla kontrollbehov kommer till användning nu. Jag har ALDRIG varit den som räknar kalorier, men nu har jag stenkoll på allt jag sätter i mig.
Mjölk i kaffet? 6 kalorier... Blir svart kaffe på fastedagarna.
Måndagar och torsdagar kommer bli dagarna vi sätter oss själva på prov.  För matdagbok och skriver ner allt jag stoppar i mig. Känns bra det här.
Idag blev det en kopp kaffe till frukost. 100g morötter, 100g kokt blomkål och 50g kokta bönor till lunch och till middag gjorde jag em omelett på 2 st äggvitor, 50g bladspenat och 100g små gröna ärtor. Så jäääävla gott och under dagen har jag fått i mig 489kalorier. Går som en dans detta.

Ni kommer få följa våran resa under denna diet och förhoppningsvis når jag mitt mål på 60kg innan sommaren är slut.

End of the road

Vilket bakslag jag fick hos öronläkaren. han slog hål på exakt alla spekulationer. Det är inte snack om nå kristaller här inte. Balansorganet ser ut och fungerar precis som det ska. Somliga kanske skulle se detta som en bra sak, men inte jag. Hade det varit kristaller så hade jag vetat vad som var fel och jag hade vetat att det hade gått över.
NU är jag tillbaka på ruta 1 igen. jag har ont och mår piss, men ingen vet varför. Var uppe hos läkaren på Arlanda i torsdags för jag hoppades på remiss till en MR, men nej. Han vill ge det lite tid. "Du har ju inte haft ont i huvudet så länge, så jag vill ge det lite tid. Kom tillbaka om 2-3 veckor så ska vi kolla igen" Under tiden fick jag tips att åtgärda alla småfel som kan påverka huvudvärken negativt.
Jag ville gråta. 2.3 veckor?! Är min smärta så ointressant? Jag har inget liv längre. All energi går år till att hålla mig glad och upprätt på jobbet, såfort jag kommer hem så är det som om jag stänger av. Jag vill inte leva såhär. Jag kan inte. Jag är så trött på att gråta varje dag. Jag är inte mig själv, och jag saknar mig. Jag vill bara leva igen. Jag vill sluta äta smärtstillande dagarna ut. Jag vill sluta ligga vaken hela nätterna för att det gör ont.

Idag ska jag ta mig till en optiker för att kolla linserna. Det var 6 år sedan (!) jag kollade sist så det påverkar garanterat huvudet negativt. Tandläkare ska bokas för att leta infektioner i tänder och käke. Det känns som om jag är någon slags försökskanin. Jag vill bara få hjälp nu.

Veckan som väntar

I morgon står ett kökspass på schemat. En kock är på semester och någon måste hoppa in och täcka upp. Dessvärre har vi inga reservkockar så det faller på mig. Ska även till sky clinic och hoppas få remiss till neurologen. Senare i veckan ska jag besöka en öronspecialist i Väsby och jag väntar på att få kallelsen till tandläkaren. Allt på en gång. Allt påverkas av varandra. Örat fuckar upp huvudet, och tandvärken påverkar ännu mer. Muskelinflammationen påverkar nacken och även det påverkar huvudvärken. 

Pust. Förhoppningsvis slipper jag göra ryggmärgsprovet. Det bävar jag faktiskt för då alla säger att det gör så ont. Jag är beredd på att det kanske kan bli nödvändigt, men jag vill helst inte. 

Mest av allt vill jag bara höra att ingenting är fel på mig. Jag vill bara veta att inget av detta är något farligt. 

Jag vill kunna slappna av igen. 

Helt utan kontakt

Jag är en dålig vän. Jag vet det. Jag hör inte av mig till någon. Jag orkar inte. Jag kan inte ljuga utan jag orkar verkligen inte prata med någon eller vara vänlig mot någon. Jag har fortfarande yrsel, huvudvärk och mår illa. Som om inte det var nog så har jag nu plussat på lock i öronen som gör ont  och antagligen ögoninflammation. För att inte glömma muskelinflammationen. 

Aldrig är det nog. Aldrig får jag må bra. Varje dag har jag ont. Varje dag lider jag. Varje dag gråter jag mig till sömns. Stackars Kim som måste stå ut med detta. Det är nog det värsta, att det måste påverka honom så mycket. I över en månad har detta pågått och det känns som om det inte finns något slut. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag är så trött på att vara rädd och sjuk. Jag mår piss, och jag är ledsen för det. Jag återkommer när jag orkar leva igen. 

Helvetet och tillbaka

Vissa dagar är hopplösa. Vissa dagar är det som att vara fast i helvetet. Jag går under. Jag orkar inte må såhär längre. Yrseln kommer som en smäll på käften och gör mig svimmfärdig och det spelar absolut ingen roll vad jag gör, det försvinner inte. Oavsett om jag ligger ner eller sitter upp. Har ni någonsin känt att ni ska svimma medans ni ligger ner? Det är en sjuk sjuk känsla med riktigt mycket obehag inblandat. 

Jag är verkligen fast i mitt eget helvete

One week later

Här är jag nu, en vecka efter att jag fick åka in akut till Danderyd. Huvudet är lite bättre, men inte helt bra. Sitter jag framför tv:n för länge så ögonen blir överansträngda kommer yrseln tillbaka. Sitter jag i en bil och åker så blir jag genast svimfärdig. Det är mer än vad mitt "vitrinskåp" i örat klarar av. 

...det där med vitrinskåpet i örat är Kims tråkiga skämt om mina kristaller. Han tror han är rolig...

I morgon ska jag åka in till jobbet i vilket fall som helst. Måste förbereda för inventeringen, samt dubbelkolla alla fakturor och leveranser. Jag vet att det inte blir bra gjort om inte jag övervakar allt. Jag är den som haft hand om det senaste tiden, så det ska göras enligt mina standards. Är fortfarande sjukskriven så måste ta det lugnt, men att sitta på kontoret borde inte vara några problem. 

Är bara i morgon och på fredag kvar, sen har jag semester till 10e februari. Superskönt, för nu ska golvet i köket in. På måndag är det planerat att vi ska sätta igång med renoveringen igen. Sen på tisdag är det tatueringstime!!! 

Peace out

Blogg ifrån sjukhussängen

Igen... Åter igen ligger jag på en brits på Danderyds sjukhus. Är inlagd för observation. Kom hit kl 23 igår och fick ligga på akuten med nål i armen. Kl 5 blev jag inkallad till hjärtspecialistern och fick förses med hjärtmonitor. Blev flyttad till avdelning 90 och fick stanna kvar där. 

Nu är kl 11 och 12 timmar har gått. Dom misstänker kristallsjukan och förhoppningsvis får jag åka hem efter lunch om allt med hjärtat ser bra ut. 

Varit vaken i 29 timmar och är helt vimmelkantig. Fått i mig lite äckligt sjukhus-kaffe och en ostmacka. Vill hem till min säng nu känner jag. 

Kommer antagligen bli sjukskriven ett tag också. Får se vad som händer...

I'm a living piece of art

För 161 dagar sedan var jag i Gröndal och bokade min nästa tatuering. Jag fick det plastiga lilla kortet med tid och datum skrivet i svart bläck. Jag satt och blåste på kortet i bilen hela vägen hem för jag var rädd att om tiden på kortet försvann skulle även min tid försvinna. Detta var tidigt på hösten, men det kändes som en sommardag. Kim körde genom stan och han var lite orolig över att hans nytatuerade arm låg i direkt solljus. Jag satt mest och drömde om hur min egen arm kommer se ut. 

...Nu har nästan alla dessa miljoner dagar gått. Om 13 dagar är det dags igen. kl 10 ska jag åter igen infinna mig i Gröndal, och där kommer jag sitta tills armen är klar. 7 timmar siktar vi på. Jag tänkte på smärtan, men också på hur värt det är. Jag kan inte förstå att väntan snart är över. Det som kändes så avlägset då är helt plötsligt mindre är 2 veckor bort

Jag vill inte sluta nu. Fötterna blir nog nästa projekt, efter en länge sedan planerad text på ryggen. Vi får se när jag är färdig, men jag lovar er att det inte är ännu! 

Renovering på G igen

Efter vårat slit i somras dog renoveringen liksom ut. Idag satte vi igång med köket igen. Alla skåpluckor ska bytas ut så idag har jag roat mig med att rensa HELA köket på porslin och skruvat loss alla luckor. I morgon kommer dom nya fina vita luckorna. Ska bli så skönt att få bort det blåa! 

Sen är det byte av kyl/frys samt ombyggnad av skafferiet som ska bli helvägg. Sen sist är det golvet som ska in. SEN kan vi äntligen värdera lägenheten och lägga ut till försäljning. 

I mars försvinner min sista betalningsanmärkning så vi har ökat bostadssökningen upp till 4 milj. då vi får ta gemensamt lån. 

Jag längtar verkligen bort från Märsta nu... 

Nu ska julen ut....

Sista lediga dagen och jag känner att jag borde vila, men julen måste ut. Drar mig verkligen från att städa undan granen då det kommer bli alldeles mörkt och tråkigt i lägenheten nu. Det enda positiva är väll att jag kan äta upp polkastängerna som hänger i den.
När jag tänker på vilket jävla jobb det var att fluffa upp granen så får jag lite ångest när jag vet att jag inte bara kan lämna den som den är, för nästa år ska samma sak göras. Förhoppningsvis bor vi i ett stort hus då och det kan vara spännande med en första jul på ett nytt ställe.

Just nu sitter jag och kollar på simpsons och försöker skjuta upp städandet så mycket jag bara kan. Men i morgon stänger dom våran källare för ommålning, så om jag inte städar bort julen idag så får vi ha den kvar i lägenheten minst en vecka till, och det känns lite overkill.
Jag ska... Snart. Bara ett avsnitt gul humor till.

Besök från sjukhuset. TGIF?

Ok så fredagen blev inte alls som jag väntade mig. Vaknade pigg och glad. Spenderade hela dagen med Kim. Vi åkte och handlade, lagade middag och spelade ett parti monopol. Jag var pigg hela kvällen. Vi kollade på criminal minds halva natten. Runt 00 säger kim att han börjar bli trött men jag vill kolla på ett avsnitt till, hånar han lite på skämt för att han är så klen och vill sova. Sen från ingenstans känner jag bara hur något blir fruktansvärt fel. Fötterna domnade bort. Händerna domnade bort. kallsvetten bröt fram och synen försvann. Det susade våldsamt i öronen och kroppen lade av totalt. Jag sjönk ihop i soffan och skrek i panik att kim skulle ringa ambulans. Min tid var inne tänkte jag. Jag minns att jag tänkte på mamma innan det blev svart.

Sekunder senare vaknar jag till och kim pratar med en sjuksyster på 112. Ambulans är på väg och kim försöker hålla mig vaken, men har svårt att hålla kontakten med mig.
Britt kommer över och försöker hjälpa till i väntan på ambulansen. Under tiden får jag svårare och svårare att andas. Strupröret krampar ihop och jag får ont i bröstet. Paniken blir värre och det hjälper inte direkt. Sprängande huvudvärk tillsammans med allt detta och jag är övertygad om att jag inte kommer vakna upp hemma på morgonen. Jag mår illa och det känns som jag ska kräkas vilken sekund som helst.
1h senare traskar sjukvårdarna lugnt in genom dörren och tar puls och blodtryck och kollar om jag har feber. Dom säger att det inte är något fel på mig, säger att jag ska ta 2 alvedon och ringa tillbaka om det blir värre. Tack för oss, hej då.

Sen var det bara vi igen. Jag fick helt enkelt svälja svaret att detta inte är något farligt utan en ren reaktion på stress och nerver. Jag skulle bara vila så skulle allt bli bra.
Tips om att gå till doktorn och göra en hälsokoll. Ta blodprover och kolla upp lymfkörtlarna som bråkar.
Jo man tackar... jag trodde precis att detta var min sista kväll på denna jord. Detta hjälper inte direkt min dödsångest och rädslan för att dö är värre än någonsin, mest pga hur snabbt jag såg att Elin rycktes ifrån denna värld.

Idag har jag ont i hela kroppen. Känns som jag gått 30 rundor i ringen och jag är fullkomligt utmattad. Nu blir det till att vila, och sedan måste jag ta tag i detta med läkarbesök. Måste finna ett sätt att lugna mig själv, och vad är inte bättre än att vaggas in i falsk trygghet av en läkare som bara vill åt mina pengar?

Smärtsamt avslut; Hoppfull början

År 2013 har kommit till sitt slut, och det avslutades med ett dödsbesked. En vän till mig omkom i en bilolycka utanför Uppsala den 30e december. Hon var 26 år ung och lämnade efter sig 3 små barn (yngsta bara 2 år) som kommer få leva resten av sitt liv utan sin mor. Det skär i hjärtat. Vila i frid Elin!

Jag lägger nu allt mitt hopp på att 2014 ska inledas på ett bättre sätt. Det här med nyårslöften då... nja, jag hoppar nog hela den grejen i år och kör istället på mina egna små "delmål" eller "månadslöften" som jag kallar dom. Ett mål jag vill uppfylla varje månad, och januari är månaden där jag kommer utesluta fläsk helt ur min kost. Hälsoriskerna med fläskkött är inte bara många men uppfödningen och framavlingen utav fläskkött är så hemsk så jag tänker inte för något i världen stå för uppmuntran till det.

För att klargöra: Jag kommer inte utesluta fläsk enbart i januari, utan detta är en stående kostomläggning. Men under januari månad ska jag läsa på och utbilda mig om köttindustrin, och jag ska dessutom lära mig laga nya och spännande maträtter utan dessa köttprodukter.

Vad har ni för löften?