Idag fick jag reda på att vi antagligen kan flytta tillbaka till lägenheten redan på fredag... Det är lite blandade känslor över det faktiskt.
Har ju självklart saknat lägenheten oerhört mycket, och jag längtar så till att få flytta hem och börja dela mitt liv med Kim igen, men jag kommer sakna mycket med den här tiden jag har bott hos mina föräldrar. Bilen är ju en bekvämlighet som var lätt att vänja sig vid, likaså att det alltid finns mat och frukost. Är så oerhört tacksam över att jag har fått bo här och jag kommer sakna mina föräldrar otroligt mycket. (Det skriver jag inte bara för att jag vet att min käre MOR läser min blogg på nätterna fast hon borde jobba)
Dessa 5 veckor har gått så fort, känns som om jag
precis packade ner allt i mina resväskor och låste dörren för sista gången.
Det har hänt så fruktansvärt mycket under den här tiden och jag flyttar inte tillbaka hem igen som samma människa jag var när jag flyttade ut. En förändring till det bättre är helt klart milt sagt, och det är till stor hjälp av både min mor och far men även utav Kim's mor som gjort så otroligt mycket för mig så jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka henne.
Kommer blir en tuff tid nu ett tag framöver och jag kommer få kämpa hårt för att klara av allting som står i min väg (behöver inte gå in på detaljer) men som jag alltid säger till alla andra; Skam den som ger sig!
Nu jävlar ska det bli ändring här och det gäller inte bara min inställning, utan det gäller även lägenheten, mitt förhållande till andra människor och till mig själv. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och tro att allt ska lösas sig utan att man gör någonting för att lösa det själv. Det har jag bittert fått inse men jag är otroligt glad över att jag fått denna insikt. Jag behövde bara lite hjälp, och det är aldrig lätt att be om. Nu när det är avklarat är det helt upp till mig att hålla allt på rätt köl under resten av mitt liv.
Det blir en utmaning jag gladeligen tar mig an.
