kom sol. kom.

Är det så att jag totalt tappat motivationen till att blogga? Eller är det så att jag är för lat? Har jag kanske viktigare saker för mig än att sitta och återuppleva allting en gång till i skriven form? Me think so!

Idag satt jag på jobbet och var bitter över att det var så fint väder. Var inte bitter över vädret i sig men att jag verkligen inte ville gå hem och bara ruttna framför datorn/tv:n. Så jag skickade iväg ett ässemäss till Sandra och kollade om hon befann sig i sin bostad. Tog en solskenspromenad upp till henne och var på så sjukt bra humör tack vare solen. Solen gör verkligen underverk med mig.
Det blev kaffe på framsidan och sedan tog vi ungarna under armen och gick in för att fixa middag. Sandra är grym på att laga mat! Tack som fan!!
Strax före 8 kommer jag på att jag inte hade någon jacka med mig så blev en promenad hem innan det blev för kallt. Kände mig duktig som fan som tog dessa initiativ. Inte nog med för att det är trevligt att umgås med sandra, men även utan att jag rörde på mig frivilligt. Det är stort för mig.

Mötte upp linda på vägen och tog en cigg och snackade massa onödigt skit. Hon ville ta en promenad till willys och dum som jag var följde jag med... nu hatar mina fötter mig. Men jag älskar mig själv.

Nu fick jag pracis sms av Kim som skrev att han funderar på att skaffa mohawk, och jag hatar det inte.

förkylnicus preblemicus

Varför varför VARFÖR kan inte min kropp bestämma sig. Är jag sjuk eller inte?
Symtomen växlar mellan obefintliga och extrema. Känns som om jag har gått runt med denna sjukdom i snart 2 år. Har varit lite småförkyld mest hela tiden, det vägrar bryta ut. Jag skulle föredra att ligga ordentligt sjuk i några dagar istället för att gå runt hela tiden och må halvbra/hakvdåligt.

Ska iaf snart bege mig ut på en liten promenad till Coop för diverse inköp. Cigg känns som en bra idé, har iaf inte ont i halsen än.

och ja, just det... jag är glad =D

this is it...

Det är så lätt att säga "du är han"
Det är enkelt att nämna att "du är allt jag vill ha"
Det är rätt att säga "jag vill vara med dig"
...men det är svårt att tänka "du är inte han"

Varför kan man aldrig ge sig hän för det som är bra för en? Farliga och olämpliga känslor lockar så mycket mer är det lättillgängliga.
Folk säger alltid att man ska akta sig för vad man önskar sig.
Folk sörjer över att dom aldrig får det dom vill ha....
Jag fungerar i 180-gradersvinkel till normen. Jag önskar mig det jag borde akta mig för och jag vill inte ha det jag kan få.

Jag gör mig själv besviken som inte litar på mig själv, men hur skulle jag kunna göra det när jag alltid ljugit?
Jag lurar mig själv att tro på saker som inte existerar. Jag låter det gå för långt.

Påskhelgen som var....

Påsk ja.... helveteshelgen med ägg och fjädrar i vidriga pastellfärger är över. Jag kan inte relatera till dessa religiösa högtider över huvud taget. Det enda... och då menar jag verkligen det enda som är bra, är att jag får en ursäkt till en familjemiddag hos mor och far med familjen (minus bror då tyvärr) Allt detta var så mycket mer magiskt när man var liten.
Jag minns mormor och morfars hus i Fresta... deras stooooora stora villa (som egentligen inte var så stor för någon annan än dom under åldern 10) Jag minns hur man sprang från rum till rum. upp och ner för deras trappa. Hur fascinerad jag var över deras lutande tak. Hur vi alla barn fick leta efter våra påskägg som dom gömt på ganska dåliga ställen.
Det var magiskt. Det var påsk. När man blev glad över en skattjakt där priset var ett ägg med ett hekto godis och en 20-lapp inuti.

Över till annat. Har en ny kärlek. Onsdagen den 31/3 var jag på Ted's tattoo i Väsby för att äntligen göra min minnestatuering till Älskade Anders som inte längre finns ibland oss. Men han kommer för alltid leva vidare. I mitt hjärta, i min själ, i mitt minne, i mina drömmar och nu även på min handled!

'Carpe Noctem'
1985 - 2008