I do not hate you...

Jag blir så ledsen på folk ibland. Har idag fått reda på att en (vad jag trodde) vän till mig inte alls varit en sådan bra vän. Behöver inte gå in på detaljer men jag trodde verkligen denna människa kände mig. Det gör ont att veta vad denna människa tycker. Jag vet att man inte borde bry sig om sådant men helt ärligt, hur ska man kunna låta bli?
Det är sårande att denna dåliga uppfattning om mig håller sig levande på grund utav mina så kallade vänner.
Jag är som jag är. Jag är den jag är. Detta sociala handikapp jag dras med gör allt så himla svårt. Ska jag behöva förklara för alla första gången jag träffar dom att jag har social fobi? Att jag kanske inte kan öppna mig lika enkelt som andra? Att jag har svårt att få mig själv hörd? Att jag inte alltid vågar visa min personlighet utåt? Det är svårt nog som det är, och jag behöver inte den "hjälpen" att folk tror jag tycker illa om dom eller helt enkelt tror jag är för fin för att prata med dom.
Sen när jag får reda på att folk jag tycker om fördummar mig p.g.a detta gör att jag stänger in mig själv ännu mera.
Jag visste inte att jag var en sådan börda.
Jag behöver inte detta och jag förtjänar det verkligen inte för jag VET att jag är en fin människa med ett gott hjärta. 
Jag kanske inte alltid kan visa folk med ord hur mycket jag tycker om dom, men jag hoppas folk vet det trots allt. Jag försöker så gott jag kan. Jag lovar.