Screw you guys

Här sliter jag i mitt hjärta och min själ för att ge er fantastisk underhållning i form utav meningslösa inlägg, och ingen kan ens behaga sig att lämna en kommentar.
Nu har det gått en månad sen sist... shame shame shame on you!

Peace and Love

I do not hate you...

Jag blir så ledsen på folk ibland. Har idag fått reda på att en (vad jag trodde) vän till mig inte alls varit en sådan bra vän. Behöver inte gå in på detaljer men jag trodde verkligen denna människa kände mig. Det gör ont att veta vad denna människa tycker. Jag vet att man inte borde bry sig om sådant men helt ärligt, hur ska man kunna låta bli?
Det är sårande att denna dåliga uppfattning om mig håller sig levande på grund utav mina så kallade vänner.
Jag är som jag är. Jag är den jag är. Detta sociala handikapp jag dras med gör allt så himla svårt. Ska jag behöva förklara för alla första gången jag träffar dom att jag har social fobi? Att jag kanske inte kan öppna mig lika enkelt som andra? Att jag har svårt att få mig själv hörd? Att jag inte alltid vågar visa min personlighet utåt? Det är svårt nog som det är, och jag behöver inte den "hjälpen" att folk tror jag tycker illa om dom eller helt enkelt tror jag är för fin för att prata med dom.
Sen när jag får reda på att folk jag tycker om fördummar mig p.g.a detta gör att jag stänger in mig själv ännu mera.
Jag visste inte att jag var en sådan börda.
Jag behöver inte detta och jag förtjänar det verkligen inte för jag VET att jag är en fin människa med ett gott hjärta. 
Jag kanske inte alltid kan visa folk med ord hur mycket jag tycker om dom, men jag hoppas folk vet det trots allt. Jag försöker så gott jag kan. Jag lovar.

Lägga hjärnan i blöt...

Jag satt här och blev allmänt sur nyss. När jag ser människor som lever sitt liv på någon annans villkor blir jag förbannad. När jag ser människor som inte har någon egen personlighet utan kopierar någon annans totalt blir jag nästan sjuk av irritation. Jag nästan kokade inombords när jag såg denna människa planera varenda sekund i sitt liv efter någon annans levnadsstandard... sen slog det mig; det har jag ingenting med att göra!
Vill människor leva i någon annans skugga så vem är jag att ifrågasätta det? Vet inte ens varför jag stör mig på det så mycket. ...Vet inte ens varför jag envisas med att leta upp denna situation, som jag VET är så uppenbar.

Det enda jag kan göra är att leva mitt liv, vara mig själv och hålla mig till det som berör mig. Jag har lite svårt för det ibland.

Jag tänker inte ge upp denna gång.

Jag har inget som helst tålamod. När jag gör någonting vill jag se resultat på en gång. Det spelar ingen roll vad det handlar om, jag tappar totalt intresset utan en synbar märkning. Färga håret till exempel... Dom få gånger jag faktiskt bara lagt i en toning för att få lite extra glans eller bara färgat utväxten. Under själva proceduren, när man sitter med en stor äcklig färgklick på huvudet, så syns ingen som helst skilllnad och jag är lika nära varje gång att skölja ur skiten efter 10 minuter.

Samma sak gäller träningen. Självklart är det vad jag ska prata om nu. Vad annars?
Jag har haft ett gymkort. Jag har utövat idrotter. Jag har varit ute och sprungit nästan varje dag... Jag har alltid slutat efter ca 2 veckor. (Bandyn höll jag iofs på med i ca 2 år men allt annat.) Om vi tar gymmet som exempel. Jag hade mitt gymkort i 24 månader. Betalade 500kr/mån för absolut ingenting. Det startade bra, jag gick dit 3-4 ggr i veckan och jag tyckte det var hur kul som helst. Längtade tills jag skulle få träna nästa gång. Sen tappade jag motivationen lite när jag blev avbruten av en sjukdom här, och jag hade ingen att gå med där... Ni vet, sånt där.
Alla som känner mig vet hur min mentalitet fungerar. Jag KAN INTE göra saker själv. Jag kan knappt gå till affären själv även om det så bara är ett paket tuggummin jag behöver. Tror ni då jag klarade av att gå till gymmet själv? Nej. Icke. Noep. Nix. Inte en fet chans. Jag försökte. Jag vände i dörren. Jag var nära att kräkas på deras "Välkommen till SATS"-matta. Jag gick hem igen. Sen återvände jag bara en gång och det var när jag sa upp kortet.

Idag känner jag lite samma sak. Jag har tränat i.. vadå, en vecka? Jag ser inga resultat och jag har helt ärligt tröttnat totalt. Jag vet att det inte går så snabbt. Jag kan inte gå och vänta på underverk, men jag måste försöka hitta ett sätt för mig att hålla intresset uppe. Jag säger inte att jag tänker ge upp. Nej nej. Denna gång är det annorlunda. Jag tänker plåga mig igenom ett pass om dagen, hur jobbigt det än är.
Jag får väll hålla mig till dom små små resultat jag sett än så länge med träningen och omlagda kosten:

• Jag är faktiskt mycket gladare 
• Jag är alltid mycket piggare efter ett pass
• Energin håller hela dagen
• Min mage hatar mig inte längre sen jag slutade med laktos
• Kroppshyddan väger 1.5 kg mindre

Jag försöker se det långsiktigt och tänka på hur underbart bra det kommer kännas när det faktiskt händer något. Jag har mina delmål, och när jag når det första så kommer nog det vara motivation nog.

Nej nu ber jag om ursäkt för det cplånga inlägget, snörar på mig skorna (antar att grannen i lägenheten under oss hatar min träning inomhus) och sätter igång med ännu ett utav Jillian's pass från helvetet! 

Vuxna människor...

Jag vet att detta är ett fel som ligger hos mig och inte hos dem jag nu kommer skriva om. Så, då var det sagt iaf...

Varje gång det kommer fram en vuxen människa till mig i kassan, helst karlar, och vill beställa varm choklad (nej 'varm ssschhhhhooooklaaad' som det tydligen måste uttalas) så kommer dessa tankar fram. "Väx upp! Varm choklad är en bäbisdryck som du får dricka hemma. lär dig dricka kaffe som en riktigt karl!"
Jag vet att det inte är något fel med att dricka varm choklad, jag gjorde det förr också, men kan inte tvinga bort dessa tankar. Dom dyker upp helt otvingat.
Jag kan bara inte se denna chokladdrickande 40 -50åriga karl som en familjefar och försörjare. Jag ser honom i ett ljus utav nappar och gråt efter sin ssshhhoooklaaaad.
Förlåt men så är det.

Happy birthday to me..

Imorgon gäller det. hela 26 år.... 26... när jag säger den siffran tar det emot lite. Åldersnojjan kickade in för ungefär 3 dagar sedan och jag har varit helt hopplös att ha att göra med känns det som. Jag trodde jag skulle kommit längre i livet vid det här laget, eller det var iaf vad jag trodde när jag var runt 15. Då hade jag bilden av att när jag var 25 så skulle jag ha en högavlönat jobb, vara gift (ja det provade jag ju iofs men det gick ju sådär kanske) ha minst ett barn och ett hus. Jag skulle ha rest runt i minst 3 olika världsdelar och ha sett världen. Jag har sett england...
Ja, allt kan väll inte alltid bli som man tänkt sig antar jag. Jag är glad att jag har ett jobb med en lön så jag klarar mig, Jag har världens bästa pojkvän och vänner och jag har ett hem. Resten kommer väll när man minst anar det... när jag är äldre!

Nej, ska fokusera på något annat nu... i 2 dagar har jag storstädat hela lägenheten. Verkligen STORSTÄDAT! Vi snackar legat på golvet och skrubba alla golv med disksvamp, polera alla lister längs golven och dörrar, torkat under kyl/frys/badkar, torkat av väggar-städat! Jag har slitit som ett djur i flera timmar både onsdag och torsdag. Idag är det vardagsrummet som står på tur. Ska försöka plocka ner lite saker i förrådet så man får plats att faktiskt gå här. Kommer ju folk hit imorgon så måste ju se representabelt ut. Speciellt eftersom det kommer hit såna där bajsnödiga människor som anser att ett lite halvstökigt hem är likamed trash och värd fuck all. Bite me...

Jag borde åka och köpa en mopp... och disktrasor.

väskproblem

Jag är helt chockad över att jag inte hittade en ny handväska på Ica Maxi. HELT chockad!

R.I.P lilla leopard-väska. det var ett fint halvår vi fick tillsammans. Jag ska aldrig glömma dig.

Sadist Javisst!

En jävla arbetsvecka kvar sedan SEMESTER!! Yeehaaa. Nu är det bara 10 dagar kvar till Öland. Allt är fixat, nu är det bara en bil ner som vi behöver. Det kommer, det kommer.
Nu ska jag måla på ansiktet så jag inte skrämmer folk, och sedan åka till jobbet. Ikväll går jag dubbelt med en ny tjej som jag ska lära upp. Jag ÄLSKAR att få leka lite boss. Det är nog sadisten i mig som lever upp då!

Nyvaken och assnygg för ca en månad sedan!

Tweet tweet

Shit twitter fångade mig totalt...
Hur ska jag uppleva så pass mycket saker att underhålla både facebook, bloggen och twitter?
It's time to live.

I'm now on Twitter... like the rest of the world.

Nu har jag äntligen tagit tag i mitt Twitterkonto: SwayOphira!

Hej, jag representerar Black army...

...Det är intressant att Josef presenterar mig som "Tessan, Black Army Stockholm" för okända människor.

They see me rollin. They hatin'

Jag har inte fått en kommentar i min blogg sen 22a Maj.
Gud vad ni är tråkiga!
Lova ya'll