Avbrott pga sjukdom

Ja det kunde man ju ge sig fan på. Att jag skulle gå och bli sjuk såhär 2 veckor in i dieten.
Då det inte är ultimat att fasta när man är sjuk så fick det bli ett avbrott denna vecka. Inte heller har det blivit någon träning.
På måndag sätter jag igång igen, och då ska även gymväskan packas för första gången på ca 7 månader. Kommer kännas tungt att sätta igång igen. Känns tungt som det är nu i alla fall. Alla kilon jag tappade förra sommaren är tillbaka och jag har ingen lust att starta om. Men men lite självövertalning så kommer det nog igång igen...

Midsommar vankas i helgen och jag jobbar... som vanligt. senaste 7 helgerna har jag jobbat 6. ..Inte så konstigt att jag blir sjuk.

En aningen försenad vårstädning.

Idag har jag och baby ägnat oss åt en aningen försenad vårstädning. Första dagen på semestern tillsammans och hela lägenheten ska bli skinande ren. Känns bra att få det gjort såhär i starten, så resten av semestern inte överhängs utav det mörka molnet 'städning'

I morgon får vi finbesök ifrån Alvik. Nicole+Brad kommer på övernattningsbesök och med sig har dom självklart lilla räven. Ska bli superfun. På förmiddagen blir det en tripp till IKEA också. Yay.

Nu sitter jag och väntar på att baby ska komma tillbaka hem. Han tog en tripp bort till återvinningscentralen med lite skräp och skulle plocka upp lunch på vägen. Förhoppningsvis kommer inte lunchen ifrån samma ställe som han skulle till...

Reinventing the wheel to run myself over...

Det är precis det här jag menar! När motivationen går käpprätt åt helvete och jag vill sätta mig i ett badkar av semlor och bara äta mig ren.
Sköt upp min måndagsvägning till idag. Går upp, känner mig relativt nöjd med mig själv och plockar fram vågen. VÅG-ASET HAR GÅTT TILLBAKA TILL 76.9 Vad i helvete? Jag har gått upp 0.9 kg? Jag som varit så jävla duktig. Jag som kämpat så. Det är just en sådan här sak som får mig att vilja ge upp. Nu. på en gång.

Jag ska bita ihop. jag ska försöka se till det positiva detta medfört än så länge. Om man bortser från att jag tydligen blir tyngre (random svordommar här) så har jag ju faktiskt blivit smalare. Kläderna sitter bättre och jag minskar i storlek. Jag är piggare, oftast gladare (inte idag dock) och jag känner mig starkare. Ska det hålla lågan vid liv? Damn right! Jag får väll kämpa ännu hårdare. Jag är fruktansvärt besviken, och mitt tålamod ligger och väger på gränsen mellan likgiltighet och ursinne. Jag behöver någon dag att smälta detta och göra om denna frustration till bränsle. Jag ska vända detta och det ska få mig att kämpa ännu hårdare.
Andas Therese...
Ok here we go...

Startvikt 12-02-01: 77,7

• Måndagsvägning 12-02-06: 76,2 (-1,5)
• Måndagsvägning 12-02-13: 76,0 (-0,2)
• Måndagsvägning (Tisdag) 12-02-21: 76,9 (+0,9)

Total viktminskning: -0,8

Jag tänker inte ge upp denna gång.

Jag har inget som helst tålamod. När jag gör någonting vill jag se resultat på en gång. Det spelar ingen roll vad det handlar om, jag tappar totalt intresset utan en synbar märkning. Färga håret till exempel... Dom få gånger jag faktiskt bara lagt i en toning för att få lite extra glans eller bara färgat utväxten. Under själva proceduren, när man sitter med en stor äcklig färgklick på huvudet, så syns ingen som helst skilllnad och jag är lika nära varje gång att skölja ur skiten efter 10 minuter.

Samma sak gäller träningen. Självklart är det vad jag ska prata om nu. Vad annars?
Jag har haft ett gymkort. Jag har utövat idrotter. Jag har varit ute och sprungit nästan varje dag... Jag har alltid slutat efter ca 2 veckor. (Bandyn höll jag iofs på med i ca 2 år men allt annat.) Om vi tar gymmet som exempel. Jag hade mitt gymkort i 24 månader. Betalade 500kr/mån för absolut ingenting. Det startade bra, jag gick dit 3-4 ggr i veckan och jag tyckte det var hur kul som helst. Längtade tills jag skulle få träna nästa gång. Sen tappade jag motivationen lite när jag blev avbruten av en sjukdom här, och jag hade ingen att gå med där... Ni vet, sånt där.
Alla som känner mig vet hur min mentalitet fungerar. Jag KAN INTE göra saker själv. Jag kan knappt gå till affären själv även om det så bara är ett paket tuggummin jag behöver. Tror ni då jag klarade av att gå till gymmet själv? Nej. Icke. Noep. Nix. Inte en fet chans. Jag försökte. Jag vände i dörren. Jag var nära att kräkas på deras "Välkommen till SATS"-matta. Jag gick hem igen. Sen återvände jag bara en gång och det var när jag sa upp kortet.

Idag känner jag lite samma sak. Jag har tränat i.. vadå, en vecka? Jag ser inga resultat och jag har helt ärligt tröttnat totalt. Jag vet att det inte går så snabbt. Jag kan inte gå och vänta på underverk, men jag måste försöka hitta ett sätt för mig att hålla intresset uppe. Jag säger inte att jag tänker ge upp. Nej nej. Denna gång är det annorlunda. Jag tänker plåga mig igenom ett pass om dagen, hur jobbigt det än är.
Jag får väll hålla mig till dom små små resultat jag sett än så länge med träningen och omlagda kosten:

• Jag är faktiskt mycket gladare 
• Jag är alltid mycket piggare efter ett pass
• Energin håller hela dagen
• Min mage hatar mig inte längre sen jag slutade med laktos
• Kroppshyddan väger 1.5 kg mindre

Jag försöker se det långsiktigt och tänka på hur underbart bra det kommer kännas när det faktiskt händer något. Jag har mina delmål, och när jag når det första så kommer nog det vara motivation nog.

Nej nu ber jag om ursäkt för det cplånga inlägget, snörar på mig skorna (antar att grannen i lägenheten under oss hatar min träning inomhus) och sätter igång med ännu ett utav Jillian's pass från helvetet!