Sitter och läser igenom mina informationsblad jag fått ifrån kliniken. IVF-behandling steg för steg... förvirringen växer och jag undrar om jag klarar detta. Spruta på spruta på spruta.
När jag backar ett steg och tänker på den stora bilden så är det självklart att jag klarar detta. Det är för ett gott syfte och jag bara längtar tills vi får sätta igång.. men går jag in i stunden när jag läser namnen på alla hormonbehandlingar som jag inte ens kan uttala känns det lite...överväldigande. Det är så mycket jag måste tänka på. Så mycket jag måste klara av. Om det inte lyckas? Är det mitt fel? Kunde jag gjort nått annorlunda?
Mina sprutor ligger på apoteket och väntar och jag drar mig för att hämta hem dom. Det är skrämmande att detta är på riktigt.
Missuppfatta mig inte, jag kan inte längta mer efter en liten egen mirakelbebis. Det är bara naturligt för mig att vara skeptisk när det kommer till mig själv.
Det är så många känslor nu som rör sig i huvudet så jag vet knappt vad jag heter längre...
No comments:
Post a Comment