Sprutor och skräck

Nja, skräck var kanske att ta i. Har startat min hormonbehandling nu inför vårat ivf - försök.  Enligt läkaren kunde man "må lite illa"... det var årets underdrift kan jag säga. Jag mår så illa hela tiden att det känns som jag ska kräkas varje gång jag rör mig. Är helt yr i huvudet samt svag i kroppen. Inte riktigt toppen... men det är ju för en god sak. 
Är inne på dag 4 nu med injektioner och känner mig lite säkrare. Första sprutan jag skulle ta på mig själv var så sjukt obehaglig. Jag skakade och tvekade i flera minuter innan jag gjorde det.

Nu är det 2 dagar kvar med menopur - sprutorna samt att jag dessutom ska plussa på ännu en spruta dessa 2 dagar sen på onsdag är det läkarbesök och ultraljud av äggstockarna som gäller.
Sprutorna jag tar är för att framkalla en konstgjort ägglossning så det ska finnas ägg att plocka ut när det väl är dags.
Så på onsdag får jag reda på om det är dags för utplock snart.  Så spännande!

En stund utav total förvirring.

Sitter och läser igenom mina informationsblad jag fått ifrån kliniken. IVF-behandling steg för steg... förvirringen växer och jag undrar om jag klarar detta. Spruta på spruta på spruta.
När jag backar ett steg och tänker på den stora bilden så är det självklart att jag klarar detta. Det är för ett gott syfte och jag bara längtar tills vi får sätta igång.. men går jag in i stunden när jag läser namnen på alla hormonbehandlingar som jag inte ens kan uttala känns det lite...överväldigande. Det är så mycket jag måste tänka på. Så mycket jag måste klara av. Om det inte lyckas? Är det mitt fel? Kunde jag gjort nått annorlunda?

Mina sprutor ligger på apoteket och väntar och jag drar mig för att hämta hem dom. Det är skrämmande att detta är på riktigt.
Missuppfatta mig inte, jag kan inte längta mer efter en liten egen mirakelbebis. Det är bara naturligt för mig att vara skeptisk när det kommer till mig själv.
Det är så många känslor nu som rör sig i huvudet så jag vet knappt vad jag heter längre...

It's amazing what a year can do

För ett år sen var jag sjukskriven. För ett år sedan hade jag redan besökt så många läkare under en månads tid att jag hade mitt frikort. För ett år sedan mådde jag så dåligt så jag inte ville gå utanför dörren.
För ett år sedan startade mitt livs jobbigaste resa. Hälsan låg på botten och träningen fick falla bort. Jag kommer ihåg att jag grät varje kväll i flera månader. Jag var rädd. jag hade ont. Jag var trött.
Varje dag var en kamp. Jag kom knappt ur sängen vissa dagar.
För ett år sedan var jag mig egna värsta mardröm. Hela mitt liv stannade upp för att cirkulera kring en enda liten grej, och det var min hälsa. Min huvudvärk. Min yrsel. Mina bra dagar var färre än jag kunde räkna på en hand.

Nu har ca 2 månader gått på 2015 och det har redan hänt fler bra saker än vad det gjorde under hela 2014.
Vi har köpt vårat drömhus i ett fantastiskt område där vi båda känner oss hemma.
Vi är på god väg att utöka familjen från 2 till 3.
Vi har nu sålt lägenheten och om 3 månader slipper vi den för alltid.
Jag hag har tagit tag i mig själv igen. Har äntligen börjat tänka på vad jag äter igen. har börjat gå hos kiropraktor för min rygg och för min huvudvärk.
Vi planerar vårat bröllop (som visserligen inte kommer infalla förns 2016 men ändå)
Jag känner att 2015 kommer bli ett bra år, och om jag jämför med vart vistod för ett år sedan så är framstegen enorma!

Then you really might know what it´s like...

Igår fick jag mig en liten tankeställare... Jag stötte på en bekant som jag inte träffat på ett tag. Hon kom där med magen i vädret och var så lycklig och vacker. 
Hon hade läst mitt tidigare inlägg om vårat IVF-försök och sa att det var otroligt stort gjort att gå ut med det öppet. Spontant i den sekunden kände jag bara "knip igen, stick härifrån och ta din mage med dig!" men sedan sa hon något som fick mig att stanna upp; Hon förklarade att hon själv haft stora problem med att bli gravid och att dom har försökt i över 4 år innan det gick vägen med lite 'hjälp ifrån doktorerna' ...Det jag för en sekund sen tyckte var så orättvist blev helt plötsligt 100% rätt. 

Jag har väldigt svårt att känna lycka för folk som är gravida just nu, men det kanske inte alltid är så orättvist dom jag i den stunden tror. Man vet aldrig vilken resa en annan människa går igenom.

Ändrade planer.

Jag kommer inte ha ett slottsbröllop som jag hade tänkt. Pga lite olika omständigheter så var inte det de bästa valet för oss.
Har kikat runt på lite kyrkor i Väsby och letar nu festlokal. Detta kommer bli en otroligt lång och knepig resa känner jag på mig. Jag är ju inte den som nöjer mig med vad som helst. Vissa krav känner jag att jag måste hålla fast vid. Tur vi har 17 månader på oss att plnaera :P

Är hemma sjuk idag. Åkte på en riktig dunderförkylning efter 8 arbetsdagar i rad. Nu får jag vila ordentligt så jag är frisk och kry nästa vecka då jag har läkarbesök.

Ska få provsvaren på mina hormontester. Ska bli väldigt intressant att se vad de säger. Ska även göra ett ultraljud på äggledarna och äggstockarna och se hur dom ser ut. Har aldrig gjort något sådant förut men blev så intresserad efter att ha läst om denna undersökning.
Nej det är inte så att jag har någon konstig fetisch för äggledare och verkligen vill se hur dom ser ut. Jag är bara nyfiken på att veta mer om hur en framtida graviditet kan påverkas eller inte påverkas utav detta. Är trots allt vid 30-sträcket nu och det skadar aldrig att bara göra en grundlig koll för att se att allt fortfarande fungerar som det ska :P

Nu ska jag bädda ner mig och min nässpray i soffan och kolla på komediserier ifrån 90-talet hela dagen.

Stop crying your heart out

Jag är så blödig. Jag kan börja gråta för absolut ingenting. En sorglig låt i en reklam och det är kört. Mitt riktiga lowpoint var när jag faktiskt grät till ett avsnitt utav sjunde himlen (vet inte varför men kollar på det i stort sett varje dag när jag inte jobbar morgon)

I kväll är en tuff utmaning då det är "Drömmen om ett barn" som står på spelschemat. Jag klarar inte av det. Gråter som ett litet barn varje avsnitt. Tur Kim inte är hemma och ser denna svaga människa jag förvandlas till.

Nicotine, coffee and sugar

Jag drömde i natt att jag skulle ha barn. En återkommande dröm som alltid har olika slut. Denna gång tror jag att jag försökte lära mig själv en moralisk läxa. Det enda drömmen handlade om var allt man inte får göra när man är gravid, sådant som faktiskt inte är bra att göra vanligtvis heller.

Nikotin... dödsstraff på att röka när man har ett försvarslöst foster i magen men även livsfarligt utan. Jag är inte redo att sluta röka så; suck it dream!! Jag tycker om att röka... Den dagen kommer, jag lovar. Den dagen kommer, men inte just nu.

Kaffe... hur f*n ska jag klara mig utan kaffe? Nej detta måste vara ett skämt? Eller...? Nehe... ok. Nej tack. Just nu tänker jag inte dra ned på mitt koffein-intag. En rekommendation är att man får i sig mindre än 300 mg koffein per dag, vilket motsvarar ca 3 koppar kaffe (om man dricker en normal kopp på ca 1.5 dl)  Denna dröm ger mig inte mycket känner jag...

Socker. Möjligtvis inte lika farligt eller skadligt för barnet men man ska tydligen inte äta/dricka för mycket socker då det ger fostret hicka... Skämtar du? Ska jag ha dåligt samvete för att jag gillar Cola för att det möjligtvis kommer få mitt foster att hicka när jag väl ska ha barn på riktigt? Nej nej. Jag tänker överkonsumera kaffe, cigg och socker så länge jag bara kan!!!

Alkohol. Konstigt nog så läxade jag inte upp mig själv om alkohol i drömmen trots att det är en utav dom stora NO NO'S under en graviditet. Kan bero på att jag inte har något problem med alkohol så jag tror inte det kommer bli något problem att sluta med dagen då det verkligen gäller. (Anneli skrattar säkert häcken av sig nu...)

...Drömmen inehöll även massa småsaker bara som pikar på sådant jag borde sluta med som inte är lika stora och livsavgörande; som t. ex sluta lägga strumpor på golvet (barnet kommer kvävas) sluta lämna skåp och lådor öppna (barnet kommer försöka klättra och dö)
...Jag hatar när jag ska ge mig själv moraliska läxor för jag är sämst på att lyssna på mig själv.