Sprutor och skräck

Nja, skräck var kanske att ta i. Har startat min hormonbehandling nu inför vårat ivf - försök.  Enligt läkaren kunde man "må lite illa"... det var årets underdrift kan jag säga. Jag mår så illa hela tiden att det känns som jag ska kräkas varje gång jag rör mig. Är helt yr i huvudet samt svag i kroppen. Inte riktigt toppen... men det är ju för en god sak. 
Är inne på dag 4 nu med injektioner och känner mig lite säkrare. Första sprutan jag skulle ta på mig själv var så sjukt obehaglig. Jag skakade och tvekade i flera minuter innan jag gjorde det.

Nu är det 2 dagar kvar med menopur - sprutorna samt att jag dessutom ska plussa på ännu en spruta dessa 2 dagar sen på onsdag är det läkarbesök och ultraljud av äggstockarna som gäller.
Sprutorna jag tar är för att framkalla en konstgjort ägglossning så det ska finnas ägg att plocka ut när det väl är dags.
Så på onsdag får jag reda på om det är dags för utplock snart.  Så spännande!

En stund utav total förvirring.

Sitter och läser igenom mina informationsblad jag fått ifrån kliniken. IVF-behandling steg för steg... förvirringen växer och jag undrar om jag klarar detta. Spruta på spruta på spruta.
När jag backar ett steg och tänker på den stora bilden så är det självklart att jag klarar detta. Det är för ett gott syfte och jag bara längtar tills vi får sätta igång.. men går jag in i stunden när jag läser namnen på alla hormonbehandlingar som jag inte ens kan uttala känns det lite...överväldigande. Det är så mycket jag måste tänka på. Så mycket jag måste klara av. Om det inte lyckas? Är det mitt fel? Kunde jag gjort nått annorlunda?

Mina sprutor ligger på apoteket och väntar och jag drar mig för att hämta hem dom. Det är skrämmande att detta är på riktigt.
Missuppfatta mig inte, jag kan inte längta mer efter en liten egen mirakelbebis. Det är bara naturligt för mig att vara skeptisk när det kommer till mig själv.
Det är så många känslor nu som rör sig i huvudet så jag vet knappt vad jag heter längre...

It's amazing what a year can do

För ett år sen var jag sjukskriven. För ett år sedan hade jag redan besökt så många läkare under en månads tid att jag hade mitt frikort. För ett år sedan mådde jag så dåligt så jag inte ville gå utanför dörren.
För ett år sedan startade mitt livs jobbigaste resa. Hälsan låg på botten och träningen fick falla bort. Jag kommer ihåg att jag grät varje kväll i flera månader. Jag var rädd. jag hade ont. Jag var trött.
Varje dag var en kamp. Jag kom knappt ur sängen vissa dagar.
För ett år sedan var jag mig egna värsta mardröm. Hela mitt liv stannade upp för att cirkulera kring en enda liten grej, och det var min hälsa. Min huvudvärk. Min yrsel. Mina bra dagar var färre än jag kunde räkna på en hand.

Nu har ca 2 månader gått på 2015 och det har redan hänt fler bra saker än vad det gjorde under hela 2014.
Vi har köpt vårat drömhus i ett fantastiskt område där vi båda känner oss hemma.
Vi är på god väg att utöka familjen från 2 till 3.
Vi har nu sålt lägenheten och om 3 månader slipper vi den för alltid.
Jag hag har tagit tag i mig själv igen. Har äntligen börjat tänka på vad jag äter igen. har börjat gå hos kiropraktor för min rygg och för min huvudvärk.
Vi planerar vårat bröllop (som visserligen inte kommer infalla förns 2016 men ändå)
Jag känner att 2015 kommer bli ett bra år, och om jag jämför med vart vistod för ett år sedan så är framstegen enorma!

Then you really might know what it´s like...

Igår fick jag mig en liten tankeställare... Jag stötte på en bekant som jag inte träffat på ett tag. Hon kom där med magen i vädret och var så lycklig och vacker. 
Hon hade läst mitt tidigare inlägg om vårat IVF-försök och sa att det var otroligt stort gjort att gå ut med det öppet. Spontant i den sekunden kände jag bara "knip igen, stick härifrån och ta din mage med dig!" men sedan sa hon något som fick mig att stanna upp; Hon förklarade att hon själv haft stora problem med att bli gravid och att dom har försökt i över 4 år innan det gick vägen med lite 'hjälp ifrån doktorerna' ...Det jag för en sekund sen tyckte var så orättvist blev helt plötsligt 100% rätt. 

Jag har väldigt svårt att känna lycka för folk som är gravida just nu, men det kanske inte alltid är så orättvist dom jag i den stunden tror. Man vet aldrig vilken resa en annan människa går igenom.