Ingen har väll missat denna cirkus runt omkring SAS och deras risk för konkurs. Jobbar man på en flygplats är det oundvikligt att höra alla diskussioner. Bor man även tillsammans med någon som jobbar för SAS blir man ännu mera indragen. Vi har pratat och pratat och pratat om detta och varje samtal avslutas med "det är bara att vänta och se", men idag slog det mig på riktigt: Kim kan vara utan jobb i morgon bitti!
Detta är stort. Mycket större än vad jag tillåtit mig att tro. Hur kommer detta påverka våra liv? Kommer vi klara oss? Hur kommer det gå med alla våra framtidsplaner? Hur kommer vi klara av vårat dagliga liv med räkningar och livsmedelsinköp? Kommer vi kunna överleva på min cafélön?
När jag tänker på hur mycket jag kämpat med min egen ekonomi, får jag en enorm klump i halsen när jag tänker på att det faktiskt kan inträffa igen. Denna långa kamp för att överleva.
"Ni har i alla fall varandra" ...måste jag lyssna på dessa klena försök till uppmuntran en gång till kommer jag kräkas. Självklart har vi varandra. Självklart kommer vi alltid ställa upp för varandra oavsett vad, men det hjälper inte det ekonomiska delen utav situationen.
Att vänta är det värsta. Jag fäller tårar i hemlighet för att jag inte vill visa K hur rädd jag faktiskt är. Nu är det kanske fel utav mig att ta ut förlusten i förväg, men bara tanken på hur detta kan påverka framtiden kan skaka den mest solida grund.
No comments:
Post a Comment