Men vad hände nu?!

Helt plötsligt är det december 2013... och det får mig att tänka tillbaka på allt jag sa att jag skulle göra detta år. Inga direkta nyårslöften men alla har väll hopp och drömmar om framtiden?
Så vad har hänt?
Har avancerat i jobbet.. inte bara ett utan två steg. Blev uppbumpad som skiftledare på Simply efter 3 års slit. Efter bara några få månader blev jag flyttad ännu ett steg uppåt och är nu assisterande avdelningschef. Har även bytt avdelning och terminal. Detta år rörde jag mig med stormsteg.

Inga resor blev gjorda. Har stannat inom stockholms gränser hela året runt. (Har väll flytit in i uppsala någon enstaka gång dock)

Inga barn detta år, inte för mig iaf men babyboomen har inte gått att undvika: Underbara Molly kom till världen med Liza och Jimmy som stolta föräldrar. Min älskade fina vän Nada med pojkvännen Ivan fick sina små underverk i september: Tvillingarna Ljubica och Zivadin. För att inte nämna storskrällen: jag ska bli faster! Japp ni hörde rätt, min bror med fästmön Ana ska få en liten ända borta i Spanien. Lyckan rinner över. Vem vet, nästa år kanske det är min tur? ...

Hälsan är på topp! Träningen tog fart och jag och Kim tappade tillsammans 20 kg på ca 4 månader. Det har stått still till och från, men vi har ändå kämpat på bra!
Rökfri ett år står skrivet i min kalender den 11e december. Jag är sjukt stolt över hur stark jag varit och att jag faktiskt klarade det så bra! Inga misstag och inte ett enda bloss har nått mina lungor detta år.

Jag skulle säga att det har varit ett bra år! Hoppas sista månaden levererar lika bra som föregående 11 har gjort, och jag har stora förväntningar på år 2014.

SAS i konkurs?

Ingen har väll missat denna cirkus runt omkring SAS och deras risk för konkurs. Jobbar man på en flygplats är det oundvikligt att höra alla diskussioner. Bor man även tillsammans med någon som jobbar för SAS blir man ännu mera indragen. Vi har pratat och pratat och pratat om detta och varje samtal avslutas med "det är bara att vänta och se", men idag slog det mig på riktigt: Kim kan vara utan jobb i morgon bitti!

Detta är stort. Mycket större än vad jag tillåtit mig att tro. Hur kommer detta påverka våra liv? Kommer vi klara oss? Hur kommer det gå med alla våra framtidsplaner? Hur kommer vi klara av vårat dagliga liv med räkningar och livsmedelsinköp? Kommer vi kunna överleva på min cafélön?
När jag tänker på hur mycket jag kämpat med min egen ekonomi, får jag en enorm klump i halsen när jag tänker på att det faktiskt kan inträffa igen. Denna långa kamp för att överleva.

"Ni har i alla fall varandra" ...måste jag lyssna på dessa klena försök till uppmuntran en gång till kommer jag kräkas. Självklart har vi varandra. Självklart kommer vi alltid ställa upp för varandra oavsett vad, men det hjälper inte det ekonomiska delen utav situationen.

Att vänta är det värsta. Jag fäller tårar i hemlighet för att jag inte vill visa K hur rädd jag faktiskt är. Nu är det kanske fel utav mig att ta ut förlusten i förväg, men bara tanken på hur detta kan påverka framtiden kan skaka den mest solida grund.