Jobbet och jag. En kärleksrelation.

Jobbar och sover, sover och jobbar. När ska man ha tid för annat? Känns som om jag lever i en kärleksrelation med mitt arbete. Det är så frustrerande. Varje vaken sekund kretsar på något sätt kring jobbet. Är jag inte där och sliter arslet av mig så ligger det små små tankar i bakhuvudet som gnager; Har vi personal så det täcker denna vecka? Kommer jag behöva hoppa in och jobba? Räcker mjölken till dom som jobbar idag? Glömde jag soporna? När ska vi bli prioriterade? ... Allt det där som jag inte ska behöva oroa mig över. Men kan inte låta bli.
Mitt arbete slukar varenda liten gnutta av energi jag har just nu. Gör mitt bästa för att stå ut och kämpa men det resulterar i att jag måste fokusera på enbart det just nu.
Jag får vara en dålig människa ett tag nu som inte hör av mig till folk eller är social för 5 öre. Jag måste kämpa mig igenom detta först.
Jag kommer tillbaka snart, jag lovar.