Vaknade med den konstigaste känslan. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var först. Jag ignorerade det och gick upp och satte på tv:n. Om jag minns rätt så var det något program där dom jämförde olika djur för att se vilka som var farligast (dödligast) men jag kommer inte ihåg vad som sades över huvud taget. Jag sitter i något transliknande tillstånd och stirrar ut i tomheten. Jag hatar när jag inte kan komma på vad det är som bekymrar mig. Oftast är det obefogat och baserat på någon töntig dröm som jag ändå inte kommer ihåg.
...och från ingenstans inser jag att jag känner mig övergiven. En oerhört tungt slag av tomhet. Saknad. Källan är orubbad och så kommer det nog förbli. Slår bort dessa orealistiska tankar och väljer att ignorera det uppenbara. Det är så jag gör.
No comments:
Post a Comment