Personlighetskris

Alla människor har lånade drag ifrån någon annan. Redan som barn inspireras och formas man utifrån det man ser runt omkring sig. Föräldrar, syskon, lärare. Under uppväxten är det normalt att variera sin personlighet för att hitta den rätta, den som passar en bäst. Man tar efter sina förebilder och bygger en egen version utav den man vill vara. Det tar år att finjustera denna lilla detalj som ska sätta prägel på hur folk uppfattar en och hur man verkligen är. Det tar även år att lista ut hur man skiljer på just dom två.

Vi har alla hört "vända kappan efter vinden". Det finns en version utav detta och det är när detta har gått för långt. När man fortfarande är så osäker på sig själv så man måste kopiera minsta lilla rörelse en annan människa gör bara för att man måste känna att man är någon. Man tittar på denna person och ser vad som gör denne lycklig. Hon är omtyckt. Hon har starka åsikter och hon är smart. Man vill ha allt det där men vet inte riktigt hur man ska få det att fungera. Så man altererar bort sig själv. man är en kameleont som gör allt för att smälta in i sin omgivning. Det är även så uppenbart att hon inte gör detta för sig själv. Det är uppenbart vem det är hon kopierar. För alla utom henne själv. 

Jag säger inte att detta är fel, men jag persoligen tycker synd om dessa människor som inte har modet att stå upp för den dom är. Vad är det som får denna människa att tro att man är så värdelös att man måste ta efter någon annans liv för att vara någon? 

...När personerna i fråga börjar närma sig 30 så tycker jag dock det är patetiskt. Varför är din tonårskris och revolt så försenad?