Det är nog dags att erkänna nu...

Jag har alltid haft problem med min syn på ekonomi. Jag har så lätt för att köpa saker samma dag lönen kommer in på kontot och sedan tänker jag att det där med räkningar löser sig. Jag lurade mig själv och jag lurade alla runt omkring mig i över ett år. Jag log och hade inte ett bekymmer i världen. Men innanför min låsta dörr begravdes jag i räkningar, kravbrev, skulder, kronofogden, inkasso och vräkningshot. Jag var för stolt för att be om hjälp. Jag sjönk längre och längre ner i skiten tills det var omöjligt att ta sig upp. Jag flydde denna verklighet med att köpa mer saker, gick ut på krogen oftare, öppnade inte ens mina brev jag fick på posten i hopp om att jag blundade tillräckligt hårt så skulle allt bara försvinna. Jag dog en dag i taget.

Vet inte om jag ens kan måla upp en bild på hur illa det verkligen var. Jag hade papperskassar överfulla med oöppnade brev och räkningar. Jag hade skulder på över 100 000:- och bara det säger en hel del.

Nu, ett år senare, sitter jag med full kontroll över min ekonomi. Jag har kämpat något så otroligt hårt med detta. Kan inte ens förklara vilken tuff utmaning detta har varit för mig, och är fortfarande.
Det påverkar min vardag otroligt mycket. Med alla avbetalningar på mina skulder så har jag ca 2000:- att leva på efter alla räkningar varje månad.. om ens det. Det ska räcka till mat, nöjen och cigg. Saker jag har fått dra ner på avsevärt mycket. Det är jobbigt när folk frågar om jag vill med och äta middag, eller om man ska ut och bara ta en fika. Jag måste skramla, tänka, planera till en gräns så det känns löjligt. Jag har satt mig själv i skiten och jag får helt enkelt se sanningen i vitögat och ta mitt straff.
Jag hoppas att ingen är så pass dum som jag var när det kommer till ekonomin. men jag vågade be om hjälp när jag var på gränsen till galenskap. Det är inget fel att fråga om hjälp då och då. Man kan inte klara allt själv.
Jag kämpar fortfarande varje dag med detta men i slutändan får jag min belöning. Jag kan starta om på nytt. Jag får den där chansen att leva ett skapligt liv, som jag borde haft för 2 år sedan.
Jag vägrar ge upp. Jag har ungefär ett år kvar utav avbetalningar på detta sen är jag äntligen fri!