Det är så typiskt mig att hålla fast vid saker som inte är bra för mig.
Ett självdestruktivt beteende, ett destruktivt förhållande.
Spelar ingen roll hur många gånger jag blir totalt förkrossad och varje gång talar jag om för mig själv att detta måste få ett slut, men ändå håller jag krampaktigt fast. Vägrar släppa taget om det som jag önskar att det var. Den skeva spegelbilden av verkligheten.
Varför kan jag aldrig någonsin lyssna på mig själv?
Varför kan jag aldrig någonsin lyssna på dig? Du säger ingenting men vibbarna du skickar och det tysta språket du talar kan ingen gå miste om.
Det är så uppenbart att det inte finns någonting kvar att värna om. Men ändå väljer jag att blunda för det uppenbara. Jag döljer sanningen för mig själv. Ljuger för mig själv.
Detta måste få ett slut.
Jag gör mig själv sjuk.
No comments:
Post a Comment