Midnight confessions

Här sitter jag med mina 473 ml red bull och känner mig aningen bitter. Vet inte varför. Känns som om ingenting har blivit som jag tänkt mig. Jag trodde livet skulle se annorlunda ut när man var vuxen. Kan ha inbillat mig att allt skulle lösa sig av sig själv, att allt skulle fixas med åren.
Det är en lögn. Man måste kämpa för allt. För minsta lilla detalj man vill ändra får man lägga ner enorma krafter på för att se en skillnad. Det kan vara bra, det kan vara dåligt.

Jag anser att det man måste kämpa för är mer värt att spara på... eller jag trodde iaf att det var så förut. Nu vet jag inte riktigt. Ska man verkligen behöva kämpa så för att få vara lycklig? Borde inte det komma naturligt? När man väl hittar det där som gör en lycklig, är det inte då en glädje att göra det, och inte en kamp? Jag bara undrar...