Stupid night terrors...

(Läs om 'night terror' här)

Ända sedan jag var runt 14 -15 år så har jag haft samma återkommande slags mardrömmar. Det är ingen riktig mardröm med farliga inslag och läskiga figurer. Visst, det händer ibland att jag drömmer om att bli jagad utav ett monster eller liknande men för mig är inte det lika läskigt som dessa 'känslodrömmar' jag drabbas utav med jämna mellanrum.

För mig är verkligheten det absolut läskigaste som finns och verklighetstrogna drömmar är för mig mycket läskigare än overkliga. Speciellt när jag drömmer i känslor istället för i bilder.
Jag hinner inte riktigt somna innan detta händer. Jag är fullt medveten om att jag ligger i sängen och att Kim ligger och sover brevid. Det händer t.o.m att jag ser min omgivning med helt klara ögon, vilket gör drömmen så mycket värre eftersom jag inte längre vet om jag är vaken eller om jag sover.
Sen känner jag bara hur jag blir helt paralyserad utav skräck. Vet inte varför eller vad det är som skrämmer mig, vet bara att det är något riktigt farligt som är på väg att hända. Ni vet den där känslan när kroppen blir helt lam. Man vill röra på sig, man vill skrika men det händer ingenting oavsett hur hårt man kämpar.

Där ligger jag och är livrädd och VET att Kim kan väcka mig... om jag bara lyckas säga till honom. Sen kommer känslorna en efter en... samtidigt som skräcken paralyserar mig så känner jag att någon stirrar på mig, jag känner hur någon vill röra vid mig, jag känner att någon vill göra mig riktigt illa. Jag ligger helt still, kan inte röra en muskel, och utan att faktiskt se någonting i rummet som rör sig känner jag en stor tyngd på kroppen. Något som kväver mig, tynger ner mig och kyler hela min kropp. Jag vet att om jag inte vaknar nu kommer jag att dö, och om man dör i en dröm så dör man i verkligheten. Jag kämpar för mitt liv att bara röra en liten muskel, få fram ett enda litet ljud för att varna Kim om vad som kommer att ske. Han måste väcka mig nu innan det är försent... men det händer ingenting. Jag sjunker bara djupare och djupare i denna skräcktrans.

Det är så svårt att förklara, men om man inte varit med om något liknande förstår man inte riktigt hur illa detta faktiskt är. Hur detta påverkar en. Hur mycket detta faktiskt skrämmer en.
Just det faktum att jag befinner mig i ett tillstånd där jag inte riktigt sover än gör allt så verkligt. Drömmar skrämmer mig inte lika mycket för det är bara drömmar. Visst, finns mardrömmar som skrämmer skiten ur mig också men detta är så annorlunda... Känslor är något man har på riktigt. Något man faktiskt känner. dessa känslor försvinner inte bara för att man vaknar. Dom stannar i flera timmar efteråt.

Detta hände mig igår. Jag höll Kim vaken hela natten med mitt skrikande, gråtande och min panik varje gång jag höll på att somna. När kl var 3 gav jag upp, satte mig i sängen och vägrade sova. Jag vågade helt enkelt inte. Satt bara och skakade och grät och stackars Kim visste inte vad han skulle göra. Även fast jag tände sänglampan så vågade jag inte ens blunda.
Kim gick upp med mig och rökte, gjorde varm choklad och kollade på en dokumentär på Nat Geo Wild (typ som discoverychanel med bara massa naturfilmer) Till slut, runt kl 5 i morse somnade jag på soffan utav ren utmattning.

Vanligtvis händer detta inte mer än någon gång varannan månad men detta är 3e gången bara på 2 veckor och det förstör min sömn totalt. Jag är helt utmattad.
Väcktes nu i morse utav att min chef ringer mig kl 8. Kunde inte somna om så var lika bra att gå upp. Blir en pigg sista lediga dag på semestern känner jag...