Det är så annorlunda på vuxna jular, och när man var barn. Man längtade och väntade. Förväntan var enorm och man räknade dom lediga dagarna innan den stora dagen äntligen kom. Julafton i sig var alltid det längsta dygnet på året. Dom vuxna skulle alltid prata och man tyckte dom fikade så många gånger. Dom skulle äta i flera timmar, så man missade Kalle på tv. Sen, när det nästan var midnatt (tyckte man iaf, men klockan var säkert inte mer än 16) var det äntligen dags att få öppna julklapparna. Det var det här som julen handlade om: Gåvor i mängder. Ögon som glittar, papper som slits och leksaker flyger hit och dit och fastnar i granen. Man kollade inte ens riktigt vad som fanns i dessa fint inslagna paket. Det var spänningen som lockade som mest. När man hade fått slut på överaskningar ville man bara gå och lägga sig, då var det ju ett helt år kvar till nästa jul...
Det är så annorlunda nu. Man uppskattar andra saker. Man tar till vara på dom små stunder som man inte märkte av när man var liten. Förberedelserna vid maten. Den varma glöggen. Den eviga planeringen för att maten inte får plats på bordet. Kärleken. Samtalen under middagen. Man ser ljusen. Man hör musiken. Man ser och lyssnar lite extra. Man märker av sin familj på ett annat sätt. Jag är lyckligare nu.
Jag är så lyckligt lottad som har alla dessa minnen, både dom från min barndom och dessa lite mer färska ifrån mitt vuxna liv. Det finns dom som har förträngt sina minnen, som inte vill minnas sina jular. Det finns dom som inte har några jular att minnas. Det finns folk över hela jorden som förknippar dessa storhelger med smärta, svek, sorg och ilska. Sjukdomar och fattigdom. Död och våld. Det finns folk som fortfarande bara ser julen som en ursäkt för att få gratis saker, för att dom inte vet bättre. För att dom inte kände den här kärleken runt omkring. Det gör mig så ledsen att tänka på att alla inte har fått uppleva det som jag har.
No comments:
Post a Comment