Höstdepressionen 2010

Nu är den här. Jag märkte aldrig när den dök upp, den smög sig på som en jägare smyger sig på sitt försvarslösa byte. Än så länge har den påverkat mänskligheten som pesten en gång gjorde. Man såg den härja bland människor omkring sig och det enda man gick runt och tänkte var "Jag undrar när det ska drabba mig"
Jag är i det stadiet... Överallt runt omkring mig ser jag folk gå med bister uppsyn och en slags grå ton i ögonen. Den där gråa tonen som dämpar allt som en gång glänste.
Ingenstans finns en gnutta glädje att suga åt sig. Detta är inte bra, vare sig för någon annan eller för mig. Jag som är så lättpåverkad har inte känt av denna dysterhet än, men känner hur det sakta sakta börjar smitta av sig på mitt inre. Som en fuktskada bildar mögel, så tränger den sig på.
Jag vill inte vara delaktig i detta. Jag finner ingen nytta i att tycka synd om mig själv. Jag ser det inte som ett alternativ att ge upp. Jag ser ingen värdighet i att basunera ut det offentligt.
Jag tänker välja att må bra. jag tänker välja att se dom ljusa sakerna som fortfarande sprider glädje i mitt liv. När omgivningen tappar sin färg så tänker jag skapa min egen nyans av lycka omkring mig.
Man har alltid ett val.
Alltid.