1985.02.27 - 2008.06.10

Jag hittade ett foto på dig idag och varje sekund när du fanns i min åsyn var som knivar i hjärtat.

Jag minns alla sommarnätter när vi satt och pratade ända fram tills morgonen om allt och ingenting. Du berättade hur mycket jag betydde för dig. Jag rökte en till cigarett och log "Du är allt min vän"

Jag minns alla dagar då vi smög iväg från skolan för att sitta i dungen, ensamma. Du frågade om jag skulle finnas där. Jag rökte en till cigarett och log "För alltid i din närhet"

Jag tänker på alla nätter då jag sett dig i mina drömmar. Du talar om för mig att jag inte ska gråta för din skull. Jag röker en till cigarett och snyftar "Du fattas mig"

Jag saknar dig varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag.
Ab imo pectore!
(Av hela mitt hjärta)

Den kalla verkligheten

Jag hoppades att jag skulle vakna och allt skulle ha varit en dålig dröm.
Men sanningen gör ännu mer ont i dagsljuset.
Du är verkligen borta...
Du har verkligen lämnat mig.

Hur ska jag klara av att gå till jobbet idag när jag inte kan hålla tillbaka mina tårar i mer än 5 min innan jag börjat tänka på dig igen?

Om du inte ville göra mig illa, hur kommer det sig då att det gör så fruktansvärt ont?

Hur kunde jag vara så dum att jag lät detta pågå så länge som det gjorde?
Hur kunde jag vara så dum att jag tillät mig själv att bli helt hopplöst kär i dig?
Hur kunde jag vara så dum att jag bara lät dig gå?

Hur kunde du bara lämna mig där, helt förkrossad?
Hur kunde du bara gå din väg utan att ens se dig om?
Hur kunde du bara låta vårat farväl bli så okänsligt?

Jag kan inte andas.
Jag vill inte tänka på hur vårat sista möte slutade.
Hade jag vetat detta hade jag tagit tillvara på varenda sekund då du fanns vid min sida.

Nu är det för sent...
Du är borta och det enda jag kan göra är att stirra på nyckeln du lämnade på hallgolvet som du aldrig kommer använda igen.