Fuck you very much

Ibland vill jag bara ge upp. Idag är en sådan dag. Efter att ha fått en fet jävla käftsmäll och lite spott i ansiktet har jag nu insett att det inte är värt besväret.
Efter allt hårt slit, alla extra-pass, alla obetalda arbetsuppgifter... så får jag ingenting tillbaka. Det är antingen ett rejält nedbyte, eller gå tillbaka till standard som gäller nu. Jag var tydligen så enkel att byta ut...
Jag vet varken ut eller in längre. När jag äntligen såg ljuset i tunnelns slut så blockeras utvägen precis framför mina ögon.
Jag var så nära alla mina mål... och nu är jag tillbaka precis där jag startade. Om inte ännu längre bak.
Jag behöver verkligen en förändring nu. Innan jag tappar bort mig själv. Märker redan nu att jag inte riktigt känner igen mig själv.
Nu jävlar ska jag ta mig ur denna skit!!!

i set myself up for the greatest fall of all time

Jag lovade mig själv att jag inte skulle låta dom komma åt mig. Jag lovade mig själv att jag inte skulle gråta över jobbet, men ändå sitter jag här med denna överväldigande känsla utav värdelöshet och förnedring. Jag är så nära på att ge upp nu...

Ska inte gå in på detalj om vad det är som sker, men kan ju säga att besvikelsen är stor. Så mycket som man kämpar och sliter arslet av sig, för deras skull, så får man inget mer än spott i ansiktet som belöning. Det är jävligt svårt att hålla sig engagerad och motiverad när dom kapar av en vid knäna hela tiden. Slag på slag på slag. Har aldrig i hela mitt liv känt mig så liten inför någon annan som jag gör nu. Detta skakade mig djupt och jag kan inte släppa det.