Ibland önskar jag att jag bara hade modet att skaka om dig och säga att det här inte funkar.
VI är inte värde det här.
Varför går vi runt och beter oss som att allting är helt perfekt när vi båda innerst inne vet att det bara är för tillfället?
Varför går JAG runt och tillåter mig själv att falla hårdare och hårdare när jag vet att landningen kommer bryta varenda ben i min kropp?
Alla tecken finns där, det är bara det att jag väljer att inte se dom.
Detta avstånd du skapar emellan oss kommer aldrig krympa. Lägger inte all skuld på dig då jag är den som låter detta ske.
Många saker du säger skrämmer mig ända in i märgen, och mina tankar börjar flyga...
Jag kan inte leva med någon som bara ser detta som ett försök. jag behöver veta att du är 100% säker på att du vill vara med mig.
Det värsta är väll att vi delar så många åsikter om det här med känslor och förhållanden.
Jag anser att man måste leva i nuet när det kommer till kärlek. Man kan inte gå runt och oroa sig för att det KANSKE eller KANSKE INTE kommer att hålla om några år.
Man måste ta vara på det man har och bara njuta av att man är lycklig för stunden. Men just dina ord om att man inte kan älska förens man är säker på att det kommer hålla livet ut satte mig totalt ur balans.
Du berättade om en vän till dig som är gift och har två barn som varit tillsammans med sin man väldigt länge... Du berättade att att hon fortfarande inte sagt till sin man att hon älskar honom bara för att det är ett för stort ord att säga till någon om man inte vet att det kommer hålla. När man varit tillsammans 30-40 år så kan man säga det. Du berättade även att du tyckte detta var helt rätt.
Jag ville lämna dig stående där då. jag ville gå min väg och inte vända mig om.
Är det såhär jag vill leva? I ett förhållande där min pojkvän inte kan tillåta sig själv att ens känna mer än "jag tycker om dig mycket".
Jag vet inte om jag klarar av det här.
Jag behöver mer än så.
