i do believe in myself.. i do!

ah men vafan!
Igår kväll så satte jag mig på en buss hem till Sandra för en kväll med tacos och öl. Ungefär halvvägs så går bussjäveln sönder så alla måste kliva av bussen och stå i dödskylan för att vänta på nästa buss som skulle komma en kvart senare.

Väl hemma hos Sandra så blev del öl och tacos, precis som utlovat. Massa öl. För mycket öl.
Jag och Linda började röra oss hemåt runt kl 4 imorse och sekunden vi gick utanför dörren insåg vi båda två att vi garanterat skulle frysa ihjäl på vägen så det blev taxi hem.
Stackars taxi-chauffören som fick sitta och lyssna på vårat prat, skratt och nonsens... och MYCKET nonsens blev det. Meeeeeeen han skrattade iaf.
Sen kallade han oss snåla för att han typ fick 7kr i dricks.

När jag väl kom hem så trodde jag att jag skulle toksomna på en gång, med tanke på migränen jag hade och det faktum att jag hade varit vaken ett helt dygn ungefär.
Men icke... Paranoian satte igång värre än vanligt och jag skulle nog skylla på medicinerna i kombination med alkohol... inte mitt smartaste drag kanske.

Nu har jag kastat alla tabletter åt helvete eftersom jag absolut inte mår bra utav dom.
Ska även på ett NA-möte på måndag som jag har lovat Dr att gå på.

Nu ska jag försöka duscha bort mina bakislukter som satt sig fast över hela kroppen och sen ska jag träffa Henrik. Han ska visa lite saker man kan göra med en iFån. Jag fattar ingenting.

These boots are made for walking... or in my case... stumbling.

Fredagen visade sig bli en typiskt fredag med öl. Var nu iofs ca 2 veckor sedan jag drack öl så att så typiskt kanske det inte var. eller va?
Var hemma hos Sandra iaf.
Shit jag är alldeles för trött för det här egentligen.
Behöver jag säga att jag INTE var i tvättstugan kl 7 imorse? Jag sov förbi denna gång också.

Tog en sväng förbi Henrik inatt också på vägen hem och pratade lite. Hur trevligt som helst. Kändes miljoner gånger lättare än jag trodde.
Ville mest bara ha första gången avklarad så jag visste ungefär vad jag kunde vänta mig... och det jag kunde vänta mig var en vän.
Han prackade på mig massa böcker som jag skulle låna och så fick jag massa ölglas.
Lämnade allt hemma hos honom dock då det känns ganska onödigt att släpa hem ÄNNU mer saker nu precis innan jag flyttar.

När jag sedan ska gå hem ifrån honom så drar jag på mig mina skor men är lite slarvig med dragkedjan på ena kängan så i slutet av trappan glider skon liksom snett på foten, jag trampar snett i trappan och flyger 3 trappsteg ner.
Det var en jäkligt kul vandring hem... Smärta är allt jag har att säga.

Så nu sitter jag här med en blå och svullen fot samtidigt som jag väntar på att mor och far ska komma med släpet.
Jag känner att jag kommer vara alldeles utmärkt hjälp idag med alla möbler. Jag och min döende fot.