Jag skäms inte för att säga att jag är på många nivåer precis som ett barn. jag är mörkrädd. Jag längtar efter mamma när jag är sjuk. Jag skriker när jag inte får som jag vill. Jag kan inte vara ensam...
Just ensamheten skrämmer mig. Jag vet inte vad det är som får mig att känna denna panik. Vet inte om det är tystnaden, eller det faktum att jag inte har någon hos mig om något skulle hända.
Nej, detta handlar inte enbart om min hypokondri. Självklart tänker jag ibland "skulle jag svimma nu, vem skulle hjälpa mig?", men det är så mycket mer än så.
När jag är ensam så äter jag inte. Jag rör mig inte. Jag fungerar inte. Vem ska jag laga mat till? Mig själv? nej gud så tråkigt. Skulle en propp gå och det blir strömavbrott, vem ska skydda mig från alla monster som väntar i mörkret?
Skulle någon försöka ta sig in i lägenheten, vem ska då skrämma iväg dom?
Dessa orationella tankar snurrar i mitt huvud varje gång jag blir lämnad ensam. Kvällarna är värre än dagarna. Just denna helg jobbar Kim kväll. Idag jobbar han 11.00-23.00 och ja, jag stog i fönstret, kollade på bilen när han lämnade parkeringen, och grät.
No comments:
Post a Comment