Letters to you

minus 8 kg
minus lycka
minus hälsa
minus ork

Det är underligt hur dom bra sakerna kan överskuggas utav dom dåliga. Vill kunna glädjas över detta. Vill känna mig fri. Jag försöker verkligen se detta från en ljus synvinkel. Försöker hålla en god min. Men ibland går det inte. Känner att det börjar falla sönder... mitt skal. Min yttre fasad börjar ge med sig.
Jag kommer inte ge upp, jag ger aldrig upp.  Jag har alltid varit den som kämpar in i det sista.
Ibland kanske det bara är bättre att ge upp? Att ge med sig. Låta allt falla så man kan börja bygga upp något nytt. Jag vet inte, ibland känns det som om jag inte har något val.

Måste få utlopp för dessa känslor på något sätt och det skrivna ordet är alltid bäst. Vet bara inte vad jag ska skriva, eller till vem. Ibland får jag chansen att öppna mig men varje gång det sker så drar jag mig tillbaka och börjar svamla nonsens. Som jag alltid gör. Vad som helst förutom det jag verkligen vill säga.
Det går till överdrift.
Andra får sota för mina misstag.
Men nu ska det bli ändring på detta. Jag skriver till mig själv, för mig själv:
Jag skrev ett brev till mig själv för en vecka sedan som jag läste när jag kom hem igår. Dessa känslor äcklade mig. Jag hade ingen aning om vilken slagkraft en enda liten tanke kan ha. Vilka följder en liten tanke kan få.
Jag har målat in mig själv i ett hörn och använder dig som bro. Jag har låtit allt gå ut över dig. Jag gör alltid samma misstag. Minsta lilla andetag och jag klamrar mig fast som en igel.
Du måste låta mig gå. Släpp min hand. Låt mig försöka ensam.  Kommer aldrig komma ur detta hål om du inte ger mig styrkan eller ens viljan att ta mig upp. Men det kan jag inte tala om för dig. Du har ingen aning.
Ditt oärliga leénde och skulden i dina ögon är det bara jag som kan se, för det är jag som placerat dom där. Inte ens du själv är medveten om vilken effekt du har på mig.

Jag skriver detta med en liten förväntan av en reaktion, men jag vet precis hur detta kommer sluta. Jag kommer sitta där med ett sönderrivet brev i ena handen och en spegel i den andra. Du ser, detta är enbart en dialog med mig själv. En död konversation som inte leder någon vart. En diskussion med den enda som inte vill lyssna... Jag är min egen värsta fiende.