Heartbreak warfare

Jag vet inte vad jag gör. Jag har totalt tappat kontrollen nu. Alltid samma destruktiva beteende. Varför kan jag inte bara växa upp och inse att jag bara skadar mig själv?
Jag hoppar in, jämfota, utan att se bakåt. Jag tar för stora kliv. Ena idiotin efter den andra, och jag ser ingen skam. Jag har ingen skam.
Skämmas är vad jag borde göra. Skämmas för mina tankar, skämmas för mina handlingar, skämmas för mina ord. Men jag har ingen skam.
Jag krigar mot mig själv, med mig själv. Jag kan inte tolka mina egna signaler och jag kan inte läsa mina egna tankar. Jag har en inre dialog som skulle kunna få den vettigaste av människor att klösa sönder sin kropp. Jag har en inre dialog som skulle kunna få den hälsosammaste av människor att självmedicinera och överdosera.
Jag kan inte laga detta. Jag kan inte rätta till alla fel jag ställt till med. Jag kan inte acceptera alla orättvisor jag utsatts för. Du har totalt krossat mig, och ärrat min själ och mitt hjärta.
Läkeprocessen gör ont och tar tid, och jag klarar inte av att korsa just den gränsen. Min känslomässiga smärttröskel har helt upphört att existera och påminnelser av dig får mig att ömma.
Jag gör så gått jag kan. jag försöker verkligen komma förbi min spärr och leva ett liv som bara är mitt men nu har balansen rubbats av något helt oväntat.
Är det värt det att ge sig in på samma spår igen? Är det värt det att försöka dölja mitt inre krig och kanske, kanske kunna bygga upp något nytt men någon som inte är som du?
Varför kan jag inte släppa detta?