För att vara någon som är rädd för döden är jag väldigt lättvindig med mina beslut i vardagen.
Som vid ett övergångsställe, bara kliva rakt ut i vägen (vinterväglag och allt) utan att ens tänka 2 sekunder på att det kan sluta illa.
Jag är inte rädd för läkemedel av något slag eller deras effekter och biverkningar. Jag skulle (tyvärr) kunna skölja ner en handfull smärtstillande med alkohol utan att ens andas ordet fara.
Trianglar, döskallar och andra varningssymboler rör mig inte i ryggen. Jag är otroligt lättskrämd, men av någon anledning så bryr jag mig inte om uppenbara faror.
Senast idag gick jag under ett tak med meterlånga istappar hängandes 5 meter ovanför mitt huvud. Skylten "rasrisk" lockade inte i mitt intresse.
Men små saker, små obetydliga detaljer skrämmer livet ur mig.
En extra klappning i hjärtat, en ilning i huvudet eller en skymt av en människa under dygnets mörka timmar får mig alltid att fantisera om dom mest absurda och morbida scenerna man kan tänka sig.
Jag skulle verkligen vilja veta hur jag prioriterar i livet egentligen...
No comments:
Post a Comment